Djurterapi: vad det är och varför det är så viktigt att ta hand om sjuka och andra människor.

Medicinska metoder utvecklas så att de ger mer och mer utrymme åt den emotionella komponenten i läkningsprocessen. Terapi med husdjur passar in i detta nya utrymme. Det är en terapi där man använder sällskapsdjur, främst hundar av vissa raser, som ett stöd till vanliga traditionella terapier. Djurterapi används inom så många områden: den är till exempel användbar när det gäller patienter som är inlagda på sjukhus och som vistas länge på sjukhus för att förbättra humöret och bekämpa depression. Den används också för att hjälpa sjuka barn att upprätta en bättre kommunikationskanal med läkare. Äldreomsorgen börjar också bli mycket inriktad på djurterapi. Det är redan vetenskapligt bevisat att djurterapi förbättrar humöret, sänker stressen och främjar bättre återhämtning hos patienterna, trots att det bara är en kompletterande terapi och inte en riktig kur.

Teorin om djurterapi föddes av en slump. Psykiater Levinson behandlade 1953 ett autistiskt barn som inte kunde kommunicera. En dag hittade barnet läkarens hund på kontoret och började leka med den, utan att vara rädd, medan han väntade på att psykiatern skulle bli klar med en annan patient. Barnet knöt genast an till djuret och i slutet av sessionen uttryckte barnet en önskan om att återvända för att leka med hunden Jingles igen. Detta var ovanligt, eftersom detta barn aldrig uttryckte några personliga önskemål på grund av sitt tillstånd. Psykiatrikern förstod alltså att det var lättare för den lilla patienten att uttrycka sina problem genom ett tredje medel, hunden, än att konfrontera den vuxne direkt. Barnets känslor filtrerades alltså av hundens närvaro, vilket var en stor upptäckt.

Av två skäl används endast så kallade sällskapsdjur, inte vilda djur. De är mer skonsamma mot människor, och att använda vilda djur skulle vara ett brott mot "den allmänna förklaringen om djurs rättigheter". Särskilt viktigt är det att hitta rätt djur för den enskilda patienten utifrån personliga behov. Vanligtvis är de djur som används, också beroende på plats, hundar, katter, åsnor, hästar, papegojor, delfiner och hamstrar.

Terapi med sällskapsdjur är användbart för många olika sjukdomar och tillstånd. Den kan ge psykologisk lindring till äldre, personer som bor på vårdhem och ensamma människor. För autistiska barn är djur ett mycket viktigt kommunikationsmedel för att uttrycka sina känslor på ett sätt som de känner sig trygga. Dessutom verkar patienter som lider av Alzheimers och andra typer av demenssjukdomar som får en och en halv timme i veckan i sällskap med djur rapportera om minskad rastlöshet, sömnlöshet och till och med fallolyckor. Det är också till stor hjälp för människor som ligger länge på sjukhus, de som lider av posttraumatisk stress eller andra tillstånd av allvarlig psykisk oro. Det viktiga är dock att förlita sig på professionella som numera är vanliga över hela världen.

Pet Therapy är inte bara att skaffa en hund och gå runt med den, utan det är en numera certifierad behandling som innebär att kvalificerade yrkesmän som vet hur man kombinerar rätt terapi med traditionell vård deltar. Några av de inblandade är till exempel pedagoger, veterinärer men också familjeläkare eller barnläkare, specialister, ledsagare och socialarbetare som arbetar och samarbetar med varandra.

Förutom viktiga psykologiska effekter har djurterapi, och mer allmänt närheten till ett djur, också uppenbara och mätbara fysiska effekter. Till exempel, vilket också konstateras av det italienska Istituto Superiore di Sanità, minskar den ångestnivåerna, blodtrycket och hjärtfrekvensen. Fysisk kontakt med ett djur leder dessutom till en minskning av blodnivåerna av de hormoner som är ansvariga för stressreaktionen (kortisol). Samtidigt orsakar den en ökning av mängden hormoner och neurotransmittorer som kan ge positiva känslor (endorfiner och dopamin) och minska ångest och stress. Detta leder också till en förbättring av relationerna med andra och av humöret (genom stimulering av oxytocin, en neuropeptid som utsöndras av hypotalamus)".